Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.

Jag mår bra nu. Nästan jämt. Bättre än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Men det är någonting som gnager. Som ligger där längst bak i medvetandet och gör för det mesta inte speciellt stort väsen av sig men ibland växer det sig starkare och blir omöjligt att ignorera. Den där benfasta övertygelsen att förr eller senare kommer allt att gå sönder igen. För det har det ju alltid gjort förut och varför skulle den här gången vara annorlunda. Rädslan att jag gör det till en självuppfyllande profetia genom att tillåta mig att tänka så. Ja mest av allt är jag nog rädd. Rädd att förlora det jag har nu som jag aldrig trodde att jag kunde få igen. Ett liv.