Jag kan leva som vem som helst. Om jag tar mina mediciner.

Någon sa att jag valde den lätta vägen genom att ta mediciner. 

Den lätta vägen. Den lata vägen. Fuskvägen. Genvägen.
Någon sa att jag borde ta tag i mina problem på riktigt istället.

Jag valde inte den lätta vägen när jag grät på toaletten varje dag på jobbet utan att förstå varför och läkaren sa "testa de här". Jag valde inte den lätta vägen när jag tog en näve piller varje dag för att kanske, kanske, orka ta mig till terapin. Jag valde inte den lätta vägen när ångesten var så hög att det enda som hindrade mig från att hoppa var ett runt litet piller. Jag valde inte den lätta vägen när jag testat min femte, min sjätte, sjunde, åttonde medicin som bara gav mig mer ångest. Jag valde inte den lätta vägen när jag redan gett upp flera gånger om och läkaren sa att den här gången, den här medicinen, den här kombinationen, kommer att fungera. Jag valde inte den lätta vägen när de sa att de snart ger upp men vi gör ett sista försök. Jag valde inte den lätta vägen när jag efter sju år äntligen hittade en medicin som fick mig att vilja leva igen och valde att ta den med vetskapen om att jag kanske måste äta den varje dag i resten av mitt liv.

Jag valde den här vägen. Men inte fan var den lätt.