Jag kan leva som vem som helst. Om jag tar mina mediciner.

Någon sa att jag valde den lätta vägen genom att ta mediciner. 

Den lätta vägen. Den lata vägen. Fuskvägen. Genvägen.
Någon sa att jag borde ta tag i mina problem på riktigt istället.

Jag valde inte den lätta vägen när jag grät på toaletten varje dag på jobbet utan att förstå varför och läkaren sa "testa de här". Jag valde inte den lätta vägen när jag tog en näve piller varje dag för att kanske, kanske, orka ta mig till terapin. Jag valde inte den lätta vägen när ångesten var så hög att det enda som hindrade mig från att hoppa var ett runt litet piller. Jag valde inte den lätta vägen när jag testat min femte, min sjätte, sjunde, åttonde medicin som bara gav mig mer ångest. Jag valde inte den lätta vägen när jag redan gett upp flera gånger om och läkaren sa att den här gången, den här medicinen, den här kombinationen, kommer att fungera. Jag valde inte den lätta vägen när de sa att de snart ger upp men vi gör ett sista försök. Jag valde inte den lätta vägen när jag efter sju år äntligen hittade en medicin som fick mig att vilja leva igen och valde att ta den med vetskapen om att jag kanske måste äta den varje dag i resten av mitt liv.

Jag valde den här vägen. Men inte fan var den lätt.  

Jag fick ett brev. Ett riktigt brev med frimärken.

Förra veckan när jag kom hem från Småland efter min två veckors vistelse där kollade jag igenom posten för att se om det kommit några brev till mig. Jag hade fått tre räkningar, en kreditupplysning OCH ETT HANDSKRIVET BREV. När jag var liten hade jag alltid jättemånga brevvänner. Det var alltid lika spännande när posten kom. Tänk om det är ett brev till mig?! Nu som vuxen tänker jag snarare Åh nej, posten. Tänk om det är ett brev till mig... Jag får sällan post som är rolig längre. Det är oftast räkningar eller ett och annat brev från psykiatrin eller socialen. Men nu har jag skaffat en brevvän så nu är det spännande att vänta på posten igen! Det spelar ingen roll att det går snabbare att maila, eller att vi bor i samma stad. För det är så fantastiskt roligt att få handskrivna brev. Som en liten skatt bara till mig.

Jag har solen i ögonen och spilld mjölk överallt. Det stinker av gammalt groll men jag har skuggorna bakom mig trots allt.

En vän sa till mig häromdagen att jag håller på att bli en välfungerande individ. Det var självklart en komplimang och jag blev glad, men herregud, det skrämmer mig. Jag har aldrig varit välfungerande, hel mitt vuxna liv har i stort sett varit kaos. Det här att må bra och vara hyfsat stabil är så nytt för mig. Jag vet inte vem jag är längre. Det känns som att jag måste upptäcka hela min identitet på nytt.

Jag har till exempel upptäckt att jag egentligen är morgonpigg precis som när jag var liten. Jag har trott att jag har ett hemskt morgonhumör. Fast det har jag inte. Jag har bara haft ångest varje morgon i sju år. Eller att jag egentligen tycker jättemycket om att vara bland folk och inte alls hatar det som jag trott. Jag har bara utvecklat en stark social fobi för att jag varit deprimerad så länge.

Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.

Jag mår bra nu. Nästan jämt. Bättre än jag kan minnas att jag någonsin gjort. Men det är någonting som gnager. Som ligger där längst bak i medvetandet och gör för det mesta inte speciellt stort väsen av sig men ibland växer det sig starkare och blir omöjligt att ignorera. Den där benfasta övertygelsen att förr eller senare kommer allt att gå sönder igen. För det har det ju alltid gjort förut och varför skulle den här gången vara annorlunda. Rädslan att jag gör det till en självuppfyllande profetia genom att tillåta mig att tänka så. Ja mest av allt är jag nog rädd. Rädd att förlora det jag har nu som jag aldrig trodde att jag kunde få igen. Ett liv.

Ät fett och socker tills du spyr.

Jag gör inte många knop här i Småland. Tillbringar den mesta tiden i horisontellt läge. Men igår bestämde jag mig för att baka. Det blev min pappas favoritdessert och den här tårt-paj-glass-grejen är så god att den får till och med den mest inbitna, tjurskalliga köttätaren att överväga att bli vegan. Så jag känner att det vore näst intill brottsligt att inte dela med mig av receptet på denna gudagåva.



Fryst snickerstårta

300 g digestivekex
150 g mjölkfritt margarin
100 g mörk choklad
½ dl vegetabilisk mjölk av någon sort
½ dl kakao
1 dl jordnötssmör
1 dl ljus sirap
1 nypa flingsalt
2½ dl vispbar vegetabilisk grädde
1 dl salta jordnötter
chokladsås (O'hoj är vegansk)

Mixa digestivekexen till smulor i en matberedare.
Smält margarinet.
Blanda kexsmulor och margarinet och tryck ut i en pajform.
Ställ in pajformen i frysen.
Hacka chokladen fint.
Blanda choklad, mjölk, kakao, jordnötssmör, sirap och salt i en kastrull.
Smält ihop på låg värme.
Häll över i en skål och låt svalna.
Vispa grädden.
Vänd ner chokladsmeten i grädden.
Fyll digestivebottnen med jordnötsmoussen.
Ringla över chokladsås och strö över hackade jordnötter.
Frys i tre timmar.
Ta ut tårtan 15 minuter innan servering.
Ät!
Dö av paltkoma med ett leende på läpparna. 

Jag vill ha fria vägar ut.

Jag är i Småland och andas skog. Plockar svamp. Samlar på myggbett. Får barr i skorna. Min kärlek till Göteborg är orubblig. Men det här är något helt annat. Väggar fyllda av historia. Varenda stig, sten och grop sitter i ryggmärgen. Det här är hemma. Trygghet.

Vi lever i besynnerliga tider. Allt handlar mer om prestation än om person.

Jag: Jag har haft mycket tankar om att jag känner mig dålig och värdelös.
Läkare, lite senare i samtalet: Du måste ut i arbetslivet snart för snart är du så gammal att inga arbetsgivare vill ha dig.

Det är inte första gången den här läkaren uttrycker sig oerhört klumpigt. Hen har flera gånger sagt saker i stil med "Varför jobbar du inte? Är det för att du inte vill jobba?". Alltså jag blev utskriven efter en lång inläggning för bara ett par månader sedan och håller fortfarande på med medicinjusteringar för att hitta rätt dos och kombo. Mitt fysiska tillstånd är inte heller helt återställt, för några månader sedan var de oroliga för att mina organ skulle börja lägga av. Men det viktigaste av allt är tydligen att jag ska börja jobba så fort som möjligt?

Genom tjock och klibbig dimma. Var minut känns som en timma.

Jag hör skratten från vardagsrummet genom min stängda dörr. Min kombo har spelkväll med några vänner. Som även är mina vänner. Men jag väljer att inte vara med. Jag ligger i sängen och drunknar i självhat istället. Idag gör det ont att leva.

Kära KP är jag normal?

Det här när en stoppar oblaten i munnen och den liksom klistrar fast sig längst bak i gommen och en försöker lite diskret harkla sig för att få loss den utan att störa the moment för resten av församlingen men inte lyckas vara så diskret utan står där och gör konstiga ljud likt en katt som försöker få upp en hårboll och sen tar en en lite större klunk av vinet än vad som är socialt accepterat i ytterligare ett försök att få bort oblatskrället och lyckas få en kallsup och ger i från sig ännu mer märkliga ljud och sen går en och sätter sig längst bak och skäms och tänker att det är dags att hitta en ny församling.

Händer det bara mig?

Pop pop pop.

Idag vägde jag in på 48,0 kilo. Vilket betyder att jag bara har fyra kilo kvar till normalvikt och att jag gått upp åtta kilo sedan jag blev inlagd. Detta firade jag med att inta popcornbrunch i sängen. För det är jag värd.


 

Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Igår gjorde jag något som jag först inte trodde att jag skulle våga göra. Jag skulle åka till en kompis som jag inte träffat på jättelänge. När jag ska se efter hur vagnarna går upptäcker jag att vagnarna inte går alls utan istället går det ersättningsbussar på grund av att det är för mycket resenärer. För mycket resenärer. Det tog en millisekund för mig att bestämma mig för att stanna hemma för att slippa att eventuellt sitta på en överfull buss och få en panikångestattack för att jag börjar tänka på att alla säkert sitter och tittar på mig och tänker på hur ful jag är. Sen bestämde jag mig för att inte låta ångesten styra och åka i alla fall. Sen ångrade jag mig igen och tänkte stanna hemma. Sen kände jag att vad fan. Inte ska någon annan än jag styra över mitt liv. Jag tog en lugnande tablett. Tittade på ett avsnitt av Baby Daddy för att avleda tankarna medan tabletten verkade. Satte lurarna i öronen, satte på peppig musik och gick mot bussen i alla fall.

Här sitter jag på en buss med massor av människor och utmanar min sociala fobi.

Åh nej.

Nu har min flatmate fått ett ryck. Han ska tydligen "organisera saker". Hjälp.

Någon annans problemfält.

Igår fyllde min flatmate år så det firade vi så klart. Hamnade på någon pubb i Kville där vi drack öl och vin. Samtalsämnen som avverkades under kvällen var bland annat dementa farmödrar och vilka jobb vi haft som vi hatat. Träffade en medelålders kvinna som berättade att hon minsann hade en fästman och en flickvän. (Fint ju!) Kände doften av cannabis trots att vi befann oss hundra meter från polisstationen. Kunde inte bestämma mig för om jag tyckte de som rökte var modiga eller lite dumma i huvudet.  Vi var hemma runt ett men jag kunde inte sova så jag satt och såg på medan natten förvandlades till dag och staden började vakna innan jag somnade framåt morgonen. Idag har jag varit bakfull och struntat i disken som behöver diskas. För det får vara någon annan problemfält idag.

Var enda natt sitter jag och vakarröker långsamt cigarett på cigarett på cigarett.

En vind rör vid mitt ansikte. Den är ljummen. Men i natt gör den mig inte lugn. Inte trygg. Det är något som vrider sig inuti mig. Någonting som hugger. Som sliter och drar. Jag röker och röker och känner att någonting är fel. Någonting fattas. Någon fattas. Allt är tyst och jag tänker att jag kanske inte finns. Sen tänker jag att det kanske är världen som inte finns. Låset i ytterdörren vrids om. Jag blir påmind om att både jag och världen existerar. Sen tar orden slut och känslorna stockar sig.

Här färgas molnen i skymning ganska ståtligt över Grand och det ser lite ut som den där natten när ladan brann.

Det är ljummen sommar och jag stannar uppe tills dagen blir natt och natten blir dag igen. Femmans spårvagn kör förbi och det gnisslar i spåren. Tusen dofter och två tusen känslor. Men jag är lugn. Spårvagnen försvinner bort mot öster. Eller om det är väster. Kanske norr. Men det spelar ingen roll längre. Jag är barbent men fryser inte. En mås flyger förbi. Jag tittar bort mot ett fönster där en lampa lyser och undrar vad de som bor där gör. Vad de tänker på. Om de är lyckliga. 549 839 människor i små lägenheter och stora hus. I natt känns det som att hela staden ryms i mitt hjärta och jag känner att här hör jag hemma.

Det är som denna dag är skapad av fyrverkerier, fantasier. Denna dag ser jag en värld som är föränderlig, förtrollad, underbar.

Ett år sedan jag skrev sist. Mycket har hänt. Jag har gjort slut med min pojkvän. Blivit kär igen. Och igen. Blivit sjukare. Tillbringat 6 veckor på sjukhus. Fått ny medicin. Blivit friskare.  Flyttat och sen flyttat tillbaka igen. Min katt har sprungit bort. Men jag har ännu inte sagt upp hans försäkring för att det är det sista jag har kvar som påminner mig om honom varje månad när de 106 kronorna dras från mitt konto. Förlorat en morfar. Fått nya vänner. Börjat skriva och illustrera en serie som ännu inte har något namn men som någon gång förhoppningsvis blir en bok. Skaffat smala ögonbryn. Man måste ju förändra sig ibland. Börjat i terapi. Slutat i terapi. Börjat i terapi igen. Haft ihjäl tre blommor och en kaktus. Fått hår igen. Promenerat i regnet. Blivit förälskad i gröna oliver.  Läst en jävla massa böcker. (Vitt blod var bäst.) Fått en illustration publicerad. Hatat livet. Älskat livet.